Hagers.nu

Tiden går så fort; nu har Elias och Rasmus börjat inskolningen!

Väntar på morfar

Ett säkert vårtecken är motorcyklar.
Här står Ludde och en kompis på dagisgården o ch väntar på att morfar ska komma och visa sin hoj.

Ludde cyklar!

Ludde har fått en cykel (dock ej motor-) och lär sig raskt att cykla!

Hej granne! Om ett år ska vi gå på samma dagis!

Ett annat vårtecken är att börja kunna sitta ute.
Här får vi grannbesök.

Det börjar närma sig sommar….
Här har vi blivande gudföräldrar med tvillingarna sittandes i nedre trädgården:

Vintern och våren tillbringades till icke obetydlig del på SÖS barnakut. Framför allt Rasmus drabbades av RS-virus.

“Fördelen” med prematurer är att vi ofta fick eget rum medan vi väntade på akuten, timme efter timme……

Så här fräscht brukar det oftast vara på barnakuten. Är det kräksjukesäsong så finns det också en massa påsar med…..ja, just det.

Stackars lille Rasmus!

Som tur är fick vi ofta “permission” och kunde åka hem med en sån här andningsapparat:

Här är det mormor som “gasar” Rasmus.

Den 6:e Januari får vi äntligen åka hem!

Rummet packas ihop, och grabbarna får för första gången på sig ytterkläder och prova bilstolar.

Hemma!

En kort fotostund innan småttingarna för första gången kommer in i sitt hem. Sedan är det dags att hämta storerbror på dagis som äntligen fått hem mamma och sina nya småbröder.

Nyåret: Mamma sjuk och stannar på sjukhuset istället för att åka hem (Skulle blivit avlöst av M).

Efter nyår fick C permis en kväll och natt för att friskna till, vila och naturligtvis umgås med Ludde som saknar mamma. Nattpersonalen har plats på en av de tidigare salarna och matar tvillingarna.

Måndag: Äntligen en normal dagisdag vilket innebär att L får träffa sina kompisar på dagis, och pappa kan hjälpa till på sjukhuset!

Vi får höra att vi är först i kön till hemvården. . . . . . hoppas!

Efter julen fick vi flytta in på “samvårdsrum”, i princip innebär att vi ska sköta vården av barnen själva, ett steg mot hemvården av barnen.
Matning var tredje timme, vägning före och efter för att se hur mycket de orkar äta själva utan sond, mysa med kängurumetoden så mycket som möjligt för att hjälpa deras tillväxt och ersätta kuvös m.m. m.m.

Känns naturligt och bra, och pojkarna tar sig bra, ett problem i sammanhanget är dock att det i princip krävs två föräldrar för dygnet-runt-tjänst, och då har Ludde åter kommit lite i kläm.

Farmor har åter varit i tjänst, och gissa om mormor och morfar har att göra när de kommer hem från Canada… 🙂

Just nu är pappa hemma, och är tänkt att avlösas av mamma i morgon så Ludde får se oss lite också. Farmor får lite välförtjänt vila.

…fler kommer!

.

När Cissi låg på en annan avdelning fick Ludde komma in och ha fredagsmys med popcorn och film. Fjärrkontrollen till

Nu förväntar ni er en fortsättning på historien, vilket vi inte hunnit än.

Här finns dock lite bra läsning så ni får en god sammanfattning:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Prematur

Elias och Rasmus föddes vecka 30.

De mår bra och hämtar sig fint, de har redan tagit sig ur kuvös och CPAP och nästan alla slangar, det enda som återstår är matsond och värmesäng.

Och – naturligtvis – matning, matning, matning och en massa vård enligt
kängurumetoden (beskrivning), (historik).

“Tvilling 1”, Elias var vid födsel 41,5 cm och vägde 1905 g

“Tvilling 2”, Rasmus var vid födsel 41,0 cm och vägde 1592 g

Mamma fick permission dagen före julafton för att klä granen, och på julafton. Ludde och släkt glada.

Ludde har fått träffa mamma några gånger på sjukhuset samt få se sina syskon genom en glasdörr, vilket påtagligt ökat hans trygghet och lugn.

Snart ska vi flytta in på “familjerum” vilket innebär en än mer intensiv period.
Fortsättning följer….

Jag kan ju inte låta bli att delge den här länken; födseln har kommenterats i Ultravoxsammanhang oxå 😉
http://www.ultravox.org.uk

/M

Under hösten har Cissi akut fått åka in p.g.a. bl.a. blödningar inte mindre än åtta gånger, vara tre gånger inläggning.
(Vi har nu ”provkört” ett antal avdelningar på både KS, SÖS och HS, så vill ni ha recensioner så är det bara att fråga 😉 ).

Dessa har berott på att moderkakan till ”tvilling två” varit  lös.

Detta har ju naturligtvis påverkat den blivande storebrodern som blivit otrygg i att inte veta om mamma finns där när han kommer hem från dagis, eller ens när han vaknar.

Vi har haft väldig hjälp av farmor, mormor och hans kompisars familj W som hjälpt till under denna resa.

Men vad säger man till en treåring som otryggt frågar: -Pappa, lovar du att det är du som hämtar mig idag?

Sedan började det läcka vatten, och Cissi blev åter inlagd, denna gång på SÖS.

En för tidig förlossning kändes mer konkret och det blev mer en fråga om ”när” än ”om”.

En dag fick vi meddelandet att de inte kunde garantera plats för två barn på SÖS, varvid det blev ambulansresa (den tredje) till Huddinge sjukhus.

Vi tyckte personalen där kändes bra, så när vi fick frågan om vi ville ha transport tillbaka, så valde vi HS som födelsesjukhus istället för vårt tidigare val SÖS och stannade kvar.

16/12: En vecka har gått, och Micke ringer och kollar läget (c:a 10.00), eftersom morgonrapporten innebar att det varit lite oroligt under natten.

Det har åter lugnat sig, och Cissi ligger under CTG-mätning.
Under samtalet märker hon att det verkar som om båda dosorna tar in pulsen på samma barn (rätt vanligt), ringer på sköterska och avbryter samtalet.

Mickes tunnelbana tuffar vidare.

Under tiden får Cissi blodtrycksfall, barnmorska kommer in och märker att något är fel, tillkallar läkare som finns i närheten eftersom det är rond.

Den ”röda knappen” trycks in och helt plötsligt är rummet fullt med folk.

Cissi får det chockerande beskedet att det blir akut snitt nu, eftersom ”tvåan” inte mår bra (sedan konstateras att moderkakan lossnat).

Hon har börjat komma till sans och frågar om hon får ringa Micke, som precis när tunnelbanan startat från Mariatorget får det korthuggna samtalet ”Tvåan dyker, det blir kejsarsnitt, ta taxi NU!” (Gissningsvis är klockan c:a 10.10).

Sedan blir det rusch till operationssal i Cityakutenstil med läkare som röjer väg, en massa folk som bl.a. sätter infarter i båda händer (för att det ska gå snabbare) för bedövning.

Micke springer upp på Slussen och hittar en taxi, och kan inte göra så mkt mer än så.

Skickar sms till några kollegor (Bl.a. den stackars J som ska vikariera och inte fått en chans att sätta sig in i jobbet) och åter ringa farmor för att fixa hämtning på dagis.

Klockan 10.21 förlöses ”tvilling 1” och klockan 10.23 ”tvilling 2” som först har agparpoäng på blott 3 (på en tiogradig skala), för att efter tio minuter ha klättrat upp till en åtta.

Gissningsvis befinner sig Mickes taxi i höjd med Älvsjömässan.

När han rusar in på förlossningen står personal beredd från Neonatal och möter upp, och öppnar med orden: -Alla – mår – bra.

-Men hur…vad…?

-Alla tre mår bra. Cissi är sövd och ligger på uppvaket. Dina barn behöver dig. Kom så går vi till Neo.

Korta meningar som kan tränga in genom chocken. Om och om igen.

När Micke kommer till Neo har barnen hunnit gå igenom alla undersökningar och tvättas.

”Ettan” ligger redan i kuvös och Micke hinner precis för att själv få lägga in ”tvåan”.

Bara någon minut senare är det någon i personalen som tar bilder på barnen för fadern att ta med till Cissi på uppvaket.

Hela HS har datastopp sedan morgonen, så de har lite problem att lokalisera Cissi, men lyckas till slut.

Micke går ner med bilderna till den långsamt uppvakande modern.